No Direction Home

Kan inte se mig mätt på den här bilden... Det grånade håret och de lindade handlederna på 60-åringen - 34 år efter Born to Run brinner han fortfarande mer än de flesta någonsin gör. Varför kan inte fler vara som honom?

Då har man varit hos en ortoped igen, och han kom med lugnande besked; infektionen såg ut att lägga sig och svullnaden var helt normal. Och tyckte att vi kunde ta konsultationen inofficiellt. Men se det tyckte inte sjuksköterskan, som till och med följde mig till receptionen för att se till att jag anmälde mig och fick en räkning på 300 kr. Grrr...

Så förutom räkningen och ytterligare 200 kr för antibiotika så är jag glad och nöjd.
Och drömmer om att åter gå en dag.

Nej, nu har det varit för lite bilder här ett tag. Vi börjar med en katt:


och går vidare med trädbilden från sommarstugan i Mellbystrand förra helgen:

Härliga vänner!

Så var två dagar på kirurgkliniken nästan avklarade. Folk är trevliga, kirurgerna bara lite macho, jag jobbar med en trevlig underläkare och arbetsbördan är ovanligt lätt. På det hela taget är jag nöjd, även om jag fortfarande inte är stormförtjust i äckliga sår och kameraundersökningar i röven på folk.

Appropå äckliga sår så sprang jag inom ortopedmottagningen för att be om en extra strumpa att ha under plaststöveln, och för att be om tips om omläggning eftersom såret fortfarande vätskar sig lite. Sjuksyrran kollade på det, och hämtade sedan överläkaren som kunde konstatera att det troligen var infekterat - så nu har jag omläggning och står på antibiotika. Och jag som bara tyckte att det var lite rött...

För att ha det sagt:
Jag hatar att halta runt med plaststövel
Jag är orolig över att inte kunna idrotta för fullt någonsin igen
Jag blir så invalidiserad att jag inte har lust till någonting

Så var man på plats i Gislaved, och har hunnit med att fira en mycket trevlig midsommar och träffa hundra släktingar till bibbi. Det är mysigt att vara tillbaka på Hallarydsvägen!

Midsommarafton bjöd på de godaste sillar jag smakat (romsill! kräftsill!), goda snapsar och finfin öl. Gårdagen spenderades i en lada, som efter en del förberedelser fylldes av släktingar som ville fira bibbis morfars 80-årsdag. Maten var alldeles för god, så alla blev alldeles för mätta. Sen blev det tipsrunda och lekar, allt med tema "Sven".

Imorgon börjar jobbet, och jag börjar bli nervös... Det var trots allt några år sedan jag läste kirurgi, så just vätskebehandling, sårvård och preoperativa bedömningar ligger inte helt färskt. Men jag traskar runt i min stövel som om jag aldrig gjort nåt annat, vilket trots allt känns nödvändigt. Att hoppa runt på kryckor hade knappt fungerat, inser jag nu...

Och i veckan börjar sommaren på riktigt. Så klart, som sig bör när man låser in sig på ett sjukhus.

Titta vilka fina stygn! Sådär ser det bara ut om en underläkare sytt ihop, som vill träna på suturer...


Och med moon-booten på kan jag till och med gå omkring (långsamt) utan kryckor.

Med andra ord - ingen mer hemtjänst.

Ja, vilka två veckor det har varit. Sen gipset kom på har det varit fullt upp. Först ut var Stockholm, dit vi tog oss med picknick-pappan Johan och hans bil.
 Vättern!

Vi bodde hos party-fadde, och pruttkungarna delade säng. Jag har aldrig förstått varför att ligga skavfötters skulle vara trevligare än att ligga normalt, men men.
 
Knekten & kungen

Det blev inte så mycket sightseeing då mina armar, händer och höfter värkte av kryckorna, men Stadion fick vi se i varje fall.


Och där spelade så klart den hetaste snubben från Jersey sedan Frank Sinatra - Bruce Springsteen! Konserten får klara ++++ av mig, och bäst var Lost in the Flood, Detroit Medley samt Dancing in the Dark.


Vi spelade Guitar Hero tills händerna blödde, trummor tills soffan var blöt av svett, och sjöng oss hesa - mest hela dagarna. Tills och med bibbi!

Sen åkte vi direkt till Mellby, dit massor av vänner vallfärdade. (Anders har bilderna, och de finns på Facebook.)
Mycket trevligt! Bäst var Lars-Gunnar Bloms bok Inte nu igen! ur vilken det blev mycket högläsning.

På lördagen var det dags för The Zissous första betalda gig, på Rockfesten i Markaryd! Vi fick 20 min att agera förband åt The Poodles, och trots pallen stod vi pall och fick inte foten...


David dansade mest och bäst!

Imorgon ska jag få ortos istället för gips, och kan förhoppningsvis avlasta hemtjänsten här hemma. Snart bär det av mot Gislaved, och då blir det mer bloggande och mindre action.

Pre-operativt: Sammanbiten men vid gott mod. De tänkte söva mig, men eftersom jag önskade spinalbedövning var det det som var tänkt. Då sticker man alltså in en tjock nål i ryggmärgen, och bedövar hela kroppen nedom naveln.
Det är helt normalt.

I väntrummet blev det några podcasts med Ricky Gervais och Co, och den andra patienten måste har trott att jag fått nån rolig medicin när jag skrattade högt för mig själv. Det visade sig att jag gått med narkosläkaren som kandidat, liksom med operatören. Trevliga, rutinerade grabbar, vilket kändes bra.

 
Post-operativt: Nåväl, så kan det gå. Ryggmärgsbedövningen lades av den rutinerade överläkaren, men tog inte som den skulle, dvs jag hade fortfarande lite känsel för smärta. Överläkaren "-Nästa gång du ska opereras bör du nämna att spinalbedövning inte funkar så bra på dig. Att den inte tog kan bero på det, eller att jag lade den fel - sånt händer. Men inte mig." Dessförinnan, när han tvättade med sprit: "-Nu blir det riktigt, riktigt kallt. Då kanske man kan undra varför jag inte värmer upp spriten innan, men då börjar den brinna ser du. Och det är inga patienter som vill bli tvättade med brinnande sprit, det är dålig vård."

Så hipp som happ fick jag bli sövd. Nästa minne är av att jag försöker kräkas, sen somnar jag igen. Tydligen hade jag börjat bli medveten, börjat dra i tuben som satt fast nere i min luftstrupe och hunnit få laryngospasm innan jag fick mer narkosläkemedel... Därav min nuvarande heshet.

Sen blev det några timmar på post-op, där jag blev ompysslad av fyra sjuksköterskor som gav mig kaffe, saft, glukos-dropp, bullar, kakor och Svensk DAM-tidning. Härlig uppassning! Så snart jag kunde känna mina nedre extremiteter igen (alla tre) fick jag börja röra mig. Johan hämtade mig (tack!) och sen bar det nästan genast av till bion - Terminator Salvation! Klart sevärd bio-film.

Nu blir det gips och kryckor i två veckor, sedan plaststövel i ytterligare fyra-sex. Jag kommer att bli Värnamo sjukhus egen dr House när jag springer runt där halt...

Så här har min kväll varit. Mitt i den trevliga basketen kändes det som om någon sparkade mig på hälsenan, och det smällde till. Sen blev det väntans tider på akuten, en snabb påtittning, gipsning, och en operationstid imorgon.

Tack Agge och Magnus för att ni ägnade er tid åt mig och min häl!