No Direction Home

Jag är egentligen en författare fångad i en stum sångares kropp. Varje gång jag har tid och ro att sitta ner och skriva något, var det sånger eller försök till berättelser, blir det så pretentiöst och styltat att jag skäms. Bara när jag struntar i allt och skriver om något banalt blir det ok. Banalt, men ok. Bättre det än högtravande och skitnödigt.

Flödet infinner sig när man har något att säga, men jag har ju inget att säga så det blir nog skit med alla betydelsefulla verk jag tänkte skriva. Jag brinner inte för något, i alla fall inget nån skulle vilja läsa om. Och dessutom har jag inga ideér. Som det här blogginlägget till exempel, jag menar, det är seriöst och tråkigt.

Allt eller inget. Antingen skriver man Främlingen och gör det perfekt eller också skriver man om skor och gör det enkelt. Det som kommer därimellan är långt värre än banalt, eftersom det antingen är högtravande och misslyckas eller lättsamt tänkt och tungt skrivet. Stephen King har sagt att han ser skrivandet som ett jobb, och han skriver 8-17 varje dag. Jo, tjenare, det märks. Ett habilt hantverk, King är en fasadmålare medan Hassen Khemiri förändrar din syn med oljemålningar.

Man kanske ska vara glad att man inte kan skriva när man vill. Dylan skrev texter på skrivmaskin med rummet fullt med folk och musik, då inspirationen fanns. Tänk om man istället hade blivit en ny Marklund...