No Direction Home

Först tänkte jag att det måste vara något fel på mig. Man gör helt enkelt inte det som hon just har gjort mot en person i sin närhet. Ibland kan det väl vara okej, men det är ett beteende som inte fungerar för någon i längden - det får helt enkelt för stora konsekvenser.
Jag har fram tills idag lagt hela skulden på mig - det är mitt fel, helt och hållet.
Det är väl också ett typiskt manligt beteende att ta på sig skulden, att må dåligt för det en längre tid och absolut inte se att det kanske även ligger någon form av fel i den andre?

Jag har dock idag kommit fram till att det inte är mitt fel!
Även om man låter chokladkakor och öppna smågodispåsar ligga framme i hela jävla lägenheten - så är det väl självklart att man inte tar och äter upp det?!
Förlåt Bibbi, men det här problemet får du faktiskt lösa*

Jag förstod att nåt ändrats. Ingen mer dramatik. Det var vuxet, behärskat, långsamt, sansat och tråkigt och trist.

Folk försvinner medan andra är kvar. Att min första kurs tagit examen och min andra håller på med examensarbetet innebär följande:
* Man träffar ingen man känner på UMAS, förutom från nuvarande kursen.
* Att jag känner mig närmare och närmare ett professionellt yrkesliv. 

Detta känns lite tråkigt, och det andra faktumet känns även stressande... Som läkare kan man inte bete sig hur som helst, och även om jag inte beter mig hur som helst nu heller vill jag gärna ha kvar rättigheten att göra det. Fattar ni? 

Låt tankarna styra vad hjärtat känner. Det är så att vara vuxen och så att bli äldre.

Däremot är den nya kursen trevlig. Senast igår fick vi göra gynundersökning på en plastvagina, och det gick bra och kändes bara lite konstigt.