Okay, there's your story. Night night.
Bokhysterin just nu har fått mig att börja tänka på det här med att berätta en historia. Och då framförallt om man vill säga någonting, har ett budskap eller bara vill röra om i folks huvuden.
Om man bara vill underhålla kan man förstås skriva hur som helst (se: Californication, Rocky, James Blunt). Men hur berätta något större? Det finns ju faktiskt otroliga berättare som skapar sina budskap med små medel, som Camus fångande av utanförskap i Främlingen, alla Springsteens sånger, eller Andersons porträtt av ensamhet i Magnolia. I kontrast med Dylan som tar an hela världen med allt vad det innebär, det fantastiska epos om en familj - och samtidigt en kulturs - uppgång och fall som är Gudfadern part I & II, och Dostoijevskis alla verk.
Jag tror jag föredrar det senare. Om man skriver om den lilla människan i ett försök att beskriva världen - och misslyckas - kan man alltid maskera detta och hävda att man ju bara beskrev den lilla människan. Till skillnad från att med stora penseldrag måla ett gigantiskt porträtt, då man saknar skyddsnät. Fallet blir högre, och totalt ointressant.
Day after tomorrow försöker och misslyckas.
Lars Winnerbäck (förlåt bibbi) försöker och misslyckas (även om han egentligen faller in i den första kategorin som skyller ifrån sig).
Nu kommer jag förstås inte på fler exempel, men det är bara för att det är så få som vågar ge sig på de stora gesterna. Men vem är jag att klandra dem? Jag kan inte ens komma på en stor gest, än mindre ett sätt att skriva om den. Ärligt talat, jag har sällan en åsikt om någonting. Kanske har jag en eller två om året.
Jag tror det har med mognad att göra. Det är lätt att ha en åsikt när man är 18 och bara fått ta del av en persons synvinkel på en fråga. Men nu, när information finns överallt, blir det plötsligt omöjligt att känna att man har tillräcklig bakgrund för att ta ställning. Allt är vinklat, vilket man märker tydligare ju mer man faktiskt kan om nåt. Journalister ser och skriver, inte konstigt att det blir olika från olika håll. Men vem är jag att klandra dem? Hur skulle de nånsin kunna få en objektiv bild, objektivitet finns inte. Och därför - har jag ingen åsikt.
Visst, jag vet offrens sida. Och ja, jag har tagit del av den "objektiva sanningen" från den som förmedlar den. Självklart har jag lyssnat på förövarens motiv, skäl och synvinkel. Men tänk om de har fel? Om allas sanningar är olika?
Jag har ingen åsikt. Hur berättar man då en historia?
Om man bara vill underhålla kan man förstås skriva hur som helst (se: Californication, Rocky, James Blunt). Men hur berätta något större? Det finns ju faktiskt otroliga berättare som skapar sina budskap med små medel, som Camus fångande av utanförskap i Främlingen, alla Springsteens sånger, eller Andersons porträtt av ensamhet i Magnolia. I kontrast med Dylan som tar an hela världen med allt vad det innebär, det fantastiska epos om en familj - och samtidigt en kulturs - uppgång och fall som är Gudfadern part I & II, och Dostoijevskis alla verk.
Jag tror jag föredrar det senare. Om man skriver om den lilla människan i ett försök att beskriva världen - och misslyckas - kan man alltid maskera detta och hävda att man ju bara beskrev den lilla människan. Till skillnad från att med stora penseldrag måla ett gigantiskt porträtt, då man saknar skyddsnät. Fallet blir högre, och totalt ointressant.
Day after tomorrow försöker och misslyckas.
Lars Winnerbäck (förlåt bibbi) försöker och misslyckas (även om han egentligen faller in i den första kategorin som skyller ifrån sig).
Nu kommer jag förstås inte på fler exempel, men det är bara för att det är så få som vågar ge sig på de stora gesterna. Men vem är jag att klandra dem? Jag kan inte ens komma på en stor gest, än mindre ett sätt att skriva om den. Ärligt talat, jag har sällan en åsikt om någonting. Kanske har jag en eller två om året.
Jag tror det har med mognad att göra. Det är lätt att ha en åsikt när man är 18 och bara fått ta del av en persons synvinkel på en fråga. Men nu, när information finns överallt, blir det plötsligt omöjligt att känna att man har tillräcklig bakgrund för att ta ställning. Allt är vinklat, vilket man märker tydligare ju mer man faktiskt kan om nåt. Journalister ser och skriver, inte konstigt att det blir olika från olika håll. Men vem är jag att klandra dem? Hur skulle de nånsin kunna få en objektiv bild, objektivitet finns inte. Och därför - har jag ingen åsikt.
Visst, jag vet offrens sida. Och ja, jag har tagit del av den "objektiva sanningen" från den som förmedlar den. Självklart har jag lyssnat på förövarens motiv, skäl och synvinkel. Men tänk om de har fel? Om allas sanningar är olika?
Jag har ingen åsikt. Hur berättar man då en historia?
My head is spinning around, my heart in my shoes
By a 99 cent store she closed her eyes
And started swaying
But its so hard to dance that way
When its cold and theres no music
And started swaying
But its so hard to dance that way
When its cold and theres no music
It's not far, not hard to reach
Imorgon smäller det.
20:01 kommer förstärkarna att explodera av Rockaway Beach, och sen kommer alla att veta att The Zissous är in da house. Hälften covers - välvalda, kända om man gillar musik, men inga klyschor - och hälften eget. Inget mellansnack, och ett intimt rum med liten scen. I have seen the future of rock'n'roll - and it's name is The Zissous... Eller nej, men vi kommer att ha roligt, och det tror jag du också kommer att ha.
Vårt hem är förresten extra mysigt just nu, med en liten sixten som förgyller och hårar ner. Ska bli spännande att testa sina kattägaregenskaper...
20:01 kommer förstärkarna att explodera av Rockaway Beach, och sen kommer alla att veta att The Zissous är in da house. Hälften covers - välvalda, kända om man gillar musik, men inga klyschor - och hälften eget. Inget mellansnack, och ett intimt rum med liten scen. I have seen the future of rock'n'roll - and it's name is The Zissous... Eller nej, men vi kommer att ha roligt, och det tror jag du också kommer att ha.
Vårt hem är förresten extra mysigt just nu, med en liten sixten som förgyller och hårar ner. Ska bli spännande att testa sina kattägaregenskaper...
Lugnet
Rapport från Småland:
* Igår snöade det så att gatorna var vita. Idag är vi tillbaka i verkligheten och det är grått och mulet.
* Det grillades korv vid ett vindskydd i skogen igår, och det var back to mellanstadiet med varm oboy och korvar tappade i elden. Mysigt men kallt!
* Nu blir det guitar hero igen.
* Igår snöade det så att gatorna var vita. Idag är vi tillbaka i verkligheten och det är grått och mulet.
* Det grillades korv vid ett vindskydd i skogen igår, och det var back to mellanstadiet med varm oboy och korvar tappade i elden. Mysigt men kallt!
* Nu blir det guitar hero igen.
Are you rescuing me?
Mellan Sophie Zelmani och The Zombies i skivhyllan, mellan pop och rock, mellan nu och då. The Zissous debut-EP är inte fantastisk, men den är bättre än jag trodde den skulle bli. Och att få introducera låtarna för publik redan på fredag är nästan mer än jag vågat hoppats på... Låtarna har egna själar, och tillsammans med diverse klassiker på livespelningen kommer det att bli otroligt kul.
Ikväll är det så dags att lägga sången... Vilket är rätt pressande, eftersom man alltid hör hur kasst man egentligen sjunger... Men med lite pålägg (skinka) kanske det blir bra den här gången.
Hej då ögon, nu har jag sett allt
Japp, nu är toppen nådd.
Ett tomt skal
Jag är egentligen en författare fångad i en stum sångares kropp. Varje gång jag har tid och ro att sitta ner och skriva något, var det sånger eller försök till berättelser, blir det så pretentiöst och styltat att jag skäms. Bara när jag struntar i allt och skriver om något banalt blir det ok. Banalt, men ok. Bättre det än högtravande och skitnödigt.
Flödet infinner sig när man har något att säga, men jag har ju inget att säga så det blir nog skit med alla betydelsefulla verk jag tänkte skriva. Jag brinner inte för något, i alla fall inget nån skulle vilja läsa om. Och dessutom har jag inga ideér. Som det här blogginlägget till exempel, jag menar, det är seriöst och tråkigt.
Allt eller inget. Antingen skriver man Främlingen och gör det perfekt eller också skriver man om skor och gör det enkelt. Det som kommer därimellan är långt värre än banalt, eftersom det antingen är högtravande och misslyckas eller lättsamt tänkt och tungt skrivet. Stephen King har sagt att han ser skrivandet som ett jobb, och han skriver 8-17 varje dag. Jo, tjenare, det märks. Ett habilt hantverk, King är en fasadmålare medan Hassen Khemiri förändrar din syn med oljemålningar.
Man kanske ska vara glad att man inte kan skriva när man vill. Dylan skrev texter på skrivmaskin med rummet fullt med folk och musik, då inspirationen fanns. Tänk om man istället hade blivit en ny Marklund...
Flödet infinner sig när man har något att säga, men jag har ju inget att säga så det blir nog skit med alla betydelsefulla verk jag tänkte skriva. Jag brinner inte för något, i alla fall inget nån skulle vilja läsa om. Och dessutom har jag inga ideér. Som det här blogginlägget till exempel, jag menar, det är seriöst och tråkigt.
Allt eller inget. Antingen skriver man Främlingen och gör det perfekt eller också skriver man om skor och gör det enkelt. Det som kommer därimellan är långt värre än banalt, eftersom det antingen är högtravande och misslyckas eller lättsamt tänkt och tungt skrivet. Stephen King har sagt att han ser skrivandet som ett jobb, och han skriver 8-17 varje dag. Jo, tjenare, det märks. Ett habilt hantverk, King är en fasadmålare medan Hassen Khemiri förändrar din syn med oljemålningar.
Man kanske ska vara glad att man inte kan skriva när man vill. Dylan skrev texter på skrivmaskin med rummet fullt med folk och musik, då inspirationen fanns. Tänk om man istället hade blivit en ny Marklund...
