Okay, there's your story. Night night.
Bokhysterin just nu har fått mig att börja tänka på det här med att berätta en historia. Och då framförallt om man vill säga någonting, har ett budskap eller bara vill röra om i folks huvuden.
Om man bara vill underhålla kan man förstås skriva hur som helst (se: Californication, Rocky, James Blunt). Men hur berätta något större? Det finns ju faktiskt otroliga berättare som skapar sina budskap med små medel, som Camus fångande av utanförskap i Främlingen, alla Springsteens sånger, eller Andersons porträtt av ensamhet i Magnolia. I kontrast med Dylan som tar an hela världen med allt vad det innebär, det fantastiska epos om en familj - och samtidigt en kulturs - uppgång och fall som är Gudfadern part I & II, och Dostoijevskis alla verk.
Jag tror jag föredrar det senare. Om man skriver om den lilla människan i ett försök att beskriva världen - och misslyckas - kan man alltid maskera detta och hävda att man ju bara beskrev den lilla människan. Till skillnad från att med stora penseldrag måla ett gigantiskt porträtt, då man saknar skyddsnät. Fallet blir högre, och totalt ointressant.
Day after tomorrow försöker och misslyckas.
Lars Winnerbäck (förlåt bibbi) försöker och misslyckas (även om han egentligen faller in i den första kategorin som skyller ifrån sig).
Nu kommer jag förstås inte på fler exempel, men det är bara för att det är så få som vågar ge sig på de stora gesterna. Men vem är jag att klandra dem? Jag kan inte ens komma på en stor gest, än mindre ett sätt att skriva om den. Ärligt talat, jag har sällan en åsikt om någonting. Kanske har jag en eller två om året.
Jag tror det har med mognad att göra. Det är lätt att ha en åsikt när man är 18 och bara fått ta del av en persons synvinkel på en fråga. Men nu, när information finns överallt, blir det plötsligt omöjligt att känna att man har tillräcklig bakgrund för att ta ställning. Allt är vinklat, vilket man märker tydligare ju mer man faktiskt kan om nåt. Journalister ser och skriver, inte konstigt att det blir olika från olika håll. Men vem är jag att klandra dem? Hur skulle de nånsin kunna få en objektiv bild, objektivitet finns inte. Och därför - har jag ingen åsikt.
Visst, jag vet offrens sida. Och ja, jag har tagit del av den "objektiva sanningen" från den som förmedlar den. Självklart har jag lyssnat på förövarens motiv, skäl och synvinkel. Men tänk om de har fel? Om allas sanningar är olika?
Jag har ingen åsikt. Hur berättar man då en historia?
Om man bara vill underhålla kan man förstås skriva hur som helst (se: Californication, Rocky, James Blunt). Men hur berätta något större? Det finns ju faktiskt otroliga berättare som skapar sina budskap med små medel, som Camus fångande av utanförskap i Främlingen, alla Springsteens sånger, eller Andersons porträtt av ensamhet i Magnolia. I kontrast med Dylan som tar an hela världen med allt vad det innebär, det fantastiska epos om en familj - och samtidigt en kulturs - uppgång och fall som är Gudfadern part I & II, och Dostoijevskis alla verk.
Jag tror jag föredrar det senare. Om man skriver om den lilla människan i ett försök att beskriva världen - och misslyckas - kan man alltid maskera detta och hävda att man ju bara beskrev den lilla människan. Till skillnad från att med stora penseldrag måla ett gigantiskt porträtt, då man saknar skyddsnät. Fallet blir högre, och totalt ointressant.
Day after tomorrow försöker och misslyckas.
Lars Winnerbäck (förlåt bibbi) försöker och misslyckas (även om han egentligen faller in i den första kategorin som skyller ifrån sig).
Nu kommer jag förstås inte på fler exempel, men det är bara för att det är så få som vågar ge sig på de stora gesterna. Men vem är jag att klandra dem? Jag kan inte ens komma på en stor gest, än mindre ett sätt att skriva om den. Ärligt talat, jag har sällan en åsikt om någonting. Kanske har jag en eller två om året.
Jag tror det har med mognad att göra. Det är lätt att ha en åsikt när man är 18 och bara fått ta del av en persons synvinkel på en fråga. Men nu, när information finns överallt, blir det plötsligt omöjligt att känna att man har tillräcklig bakgrund för att ta ställning. Allt är vinklat, vilket man märker tydligare ju mer man faktiskt kan om nåt. Journalister ser och skriver, inte konstigt att det blir olika från olika håll. Men vem är jag att klandra dem? Hur skulle de nånsin kunna få en objektiv bild, objektivitet finns inte. Och därför - har jag ingen åsikt.
Visst, jag vet offrens sida. Och ja, jag har tagit del av den "objektiva sanningen" från den som förmedlar den. Självklart har jag lyssnat på förövarens motiv, skäl och synvinkel. Men tänk om de har fel? Om allas sanningar är olika?
Jag har ingen åsikt. Hur berättar man då en historia?
Kommentarer
Trackback
