No Direction Home

Idag rondade jag mina patienter själv. Det har jag visserligen gjort tidigare, men idag var första gången det kändes riktigt bekvämt. Först rondar man med sjuksköterskorna, och då ska man som läkare först fråga hur de uppfattar att patienten mår, sedan titta lite i papperna, säga "Uh-hmm" när något verkar ha förändrats, göra kvicka iaktagelser kring labvärden och temp, och förhoppningsvis ha en aning om vad som nu ska följa. Sedan går man runt till patienterna med sin pärm, väger sina ord noga, skämtar förhoppningsvis med gamla Agda, låter oroliga Bo få ställa några frågor, innan man på ett myndigt och manligt sätt informerar patienten om hur läget ligger. Och idag kände jag mig trygg och stadig i den vita rocken.

Manligt förresten. Vad innebär det att vara manlig idag? Bibbi säger att det är manligt att våga vara kvinnlig (sic!). Andra menar att det är manligt att vara sig själv, vad det nu innebär. Givetvis får man inte vara grabbig om man vill vara manlig, även om man är sig själv, får då blir man barnslig. Men att våga vara barnslig, det är manligt. Men inte att vara gubbig, för då kanske man blir gubbslem och då faller man mot den grabbiga sidan igen, och på detta sättet tar loopen aldrig slut.

Hjälp.