No Direction Home

Idag skulle jag vara duktig och köra helombytt, eftersom jag skulle gå på bensårsmottagningen (sjukt äckliga sår, vill inte ha sånt på mina vardagskläder). Givetvis blir man lite sen, givetvis stressar man så att när man väl kommer fram är håret på ända och svettdropparna i pannan börjar precis titta fram, och givetvis var det bara en patient inbokad, kl 08.00.

Så nu sitter man här igen. På UMAS. Som kandidat. Bortglömd och ignorerad. Det är oerhört märkligt hur svårt det ska vara att meddela när något är inställt, när en föreläsning är flyttad, eller om någon är sjuk.

Nu cyklar jag hem och tar en kopp kaffe med min bibbi.*