No Direction Home

Året är 2001 - Skräpmusik och hiphop har tagit över världen, och alla de unga lovande artisterna börjar sina eller bli gamla (Bright Eyes, Kent, all britpop, etc). Det är ännu ett tag tills The Strokes och resten av garagerockbanden ska slå igenom. Världen suktar efter ett nytt hopp (och då menar jag inte Episod II), och fram kliver killen som nästan heter som Brian Adams. Med Heartbreaker hade han visat att han kunde stå på egna ben utan Whiskeytown, men med Gold gick kritikerna ner i spagat. Hans egen Exile on main street blandade genrer och stilar, alltid med en fast förankring i klassiska melodier. Ryan jämfördes med Dylan pga sin ålder och produktivitet (som senare kom att bli hans fall), och världens ögon var riktade mot en 24-åring med spretig lugg...

Året är 2004 - Killen som stod på toppen av världen är en skiva, en samling med outgivet material och två EP's senare på väg mot botten i rasande fart. Hans försök att rocka sågades brutalt (med all rätt), och alla var överens om att han behövde en producent som kunde hindra honom att ge ut allt han skrev.

Sedan 2004 har det varit tyst om Ryan Adams. Detta trots att han släppt fem skivor på de följande fem åren (varav en dubbelskiva). Och det är nu försvaret reser sig och protesterar. För alla fem skivorna är bra! Visst skulle han fortfarande vinna på att sortera bort några av de svagare spåren, men såväl Cold Roses som Easy Tiger innehåller fantastiska låtar (How do you keep love alive! Two!) och jag vågar till och med säga att Jacksonville City Lights och Cardinology är i klass med Gold.

Så för alla er som gav upp när han gick vilse - Kom tillbaka! Den unga talangen är borta, men han har ersatts av en dissillutionerad romantiker, och vem behöver inte en sådan från tid till tid?