No Direction Home

Alltså, det här med Sex and the City. Motvilligt erkänner jag att jag sett ungefär 80 % av alla avsnitt (6 säsonger!), och att jag såg filmen på bio. Detta gör mig om inte till kännare så i alla fall någon som har rätt till en välgrundad åsikt. Och en fråga;
Varför kollar man på en serie där den största behållningen är sidokaraktärerna?

*Samantha har sina poänger. Hon är rolig och frispråkig, men samtidigt en platt stereotyp av en kvinna som vägrar släppa någon in på livet.
*Charlotte är bara enerverande, och praktexemplet på en kvinna som bygger sin lycka kring bilden av en prins som ska komma och svepa henne av fötterna.
*Miranda är tuff och fattar ironi, men är samtidigt alltid elak mot stackars Steve som aldrig gör någon något ont, och är för cynisk för att unna sina vänner framgångar.
*Och till sist Carrie. Denna Carrie som är grunden för serien. Hon är inte rolig, har ingen självdistans, lever för att shoppa skor och fula kläder, dras till rika och fula män, slänger iväg de män som är nåt att ha, ältar allt till förbannelsens gräns, och är fjollig.

Man kan bli lurad av att folk säger att det är en komediserie, när det i själva verket är en dramaserie. Själv har jag aldrig (under 6 säsonger!) skrattat.

Och det här med det feministiska budskapet, med kvinnor som är starka och bygger sin egen framgång: Hittepå!
Serien har ingen feminism i sig över huvud taget. Alla kvinnor i serien lever sina liv i väntan på den rätte mannen. De ger alla upp sina liv för männen, även exempelvis Samantha som så länge levt på att vara centrum i sitt eget universum. Dessutom framgår budskapet att en stark kvinna har en hobby och en lyx som är bättre än alla andra: att shoppa.

Och dessutom är jag bitter över att jag inte vet vilka avsnitt jag missat, eftersom jag kollat tillsammans med bibbi som även kollat ibland utan mig...