Mamma, (pappa), barn
Om det är någon psykosocial aspekt som framgått mer än andra under kursen i gynekologi/ obstetrik så är det följande:
Allt handlar om kvinnor.
Och det kan ju förstås tyckas självklart när det handlar om gynekologi, men när det handlar om obstetrik, dvs från befruktning till och med förlossning? Jag har aldrig stött på en så homogen yrkesgrupp som barnmorskorna och deras undersköterskor.
Alla är kvinnor.
De blivande papporna syns knappt, och tilltalas endast när de står ivägen och tillrättavisas. Att förlossningen också handlar om kvinnor kan jag givetvis också köpa, men vägen dit? Vem undrar hur papporna mår under ett hotande missfall? Eller när modern sövs ner inför ett kejsarsnitt, vem tröstar och stöttar maken? Bristen på empati är alldeles för uppenbar.
Och när man i den nyaste obstetrikboken läser meningar som den ovan blir man ju rädd... Va, kan pappor reagera olika? Är inte alla män likadana? Chockerande!
Kapitlet som handlar om det psykosociala ger papporna två sidor och mammorna tio.
Men det är väl så, barnafödande är en kvinnogrej, och att ta hand om en nyfödd och uppfostra ett barn är ju mammans jobb. Det är ju bara själviskt av pappan att vilja ha en lika stor del av barnets liv. Även om det står i boken att män kan reagera olika, och kanske till och med ha unika behov, så kan det väl ändå inte vara så? Pojkar är pojkar, ni vet. Hö hö, dunk på axeln och allt det där.
Att skaffa barn är faktiskt en kvinnosak.
Allt handlar om kvinnor.
Och det kan ju förstås tyckas självklart när det handlar om gynekologi, men när det handlar om obstetrik, dvs från befruktning till och med förlossning? Jag har aldrig stött på en så homogen yrkesgrupp som barnmorskorna och deras undersköterskor.
Alla är kvinnor.
De blivande papporna syns knappt, och tilltalas endast när de står ivägen och tillrättavisas. Att förlossningen också handlar om kvinnor kan jag givetvis också köpa, men vägen dit? Vem undrar hur papporna mår under ett hotande missfall? Eller när modern sövs ner inför ett kejsarsnitt, vem tröstar och stöttar maken? Bristen på empati är alldeles för uppenbar.
Och när man i den nyaste obstetrikboken läser meningar som den ovan blir man ju rädd... Va, kan pappor reagera olika? Är inte alla män likadana? Chockerande!
Kapitlet som handlar om det psykosociala ger papporna två sidor och mammorna tio.
Men det är väl så, barnafödande är en kvinnogrej, och att ta hand om en nyfödd och uppfostra ett barn är ju mammans jobb. Det är ju bara själviskt av pappan att vilja ha en lika stor del av barnets liv. Även om det står i boken att män kan reagera olika, och kanske till och med ha unika behov, så kan det väl ändå inte vara så? Pojkar är pojkar, ni vet. Hö hö, dunk på axeln och allt det där.
Att skaffa barn är faktiskt en kvinnosak.
Kommentarer
Trackback
