Om du ser honom, säg hej och kyss honom en gång från mig
På lördag kommer gubben till Malmö, och jag ska inte dit. Skönt. Man blir bara besviken, och eftersom jag redan fyllt min fan-kvot och man-ska-ju-ha-sett-honom-kvot har jag inget skäl att gå dit. Han är stel, tråkig, har ett tråkigt band, sjunger som en kråka och spelar tyvärr låtar som Blowin in the wind och Like a rolling stone som extranummer (vart tog rebellen vägen?).
Men det hindrar ju inte att man älskar honom. Så idag ger jag er Dylans topp-10 skivor:
10. Street legal (1978)
9. Modern times (2006)
8. Bringing it all back home (1965)
7. Tell tale signs (2008)
6. The times they are a-changing (1964)
5. Highway 61 revisited (1965)
4. Time out of mind (1995)
3. Blonde on blonde (1966)
2. Blood on the tracks (1975)
och slutligen...
1. Desire (1976)
Av liveskivorna är det följande som gäller:
3. At Budokan (1979)
2. Live 1966 (1998)
1. Live 1975 (2002)
Att motivera är inte särskilt svårt, även om listan skulle se annorlunda ut om jag ombads skriva en ny imorgon.
Så för er som inte haft er Dylan fas än - Sätt igång! Det är bara att välja årtionde (minst ett mästerverk under -60, -70, -90 och -00-talet! Åttiotalet får ursäkta, även om finfina samlingen Biograph släpptes 1985).
Som Stefan Sundström suckande sa en gång under en diskussion kring Dylans inflytande på modern musik:
