Stunder av sanning
Det finns sekvenser i musikstycken som inte kan förklaras. Nick Hornby beskriver i sin bok 31 Songs hur Gud plötsligt stiger ner från himlen och gör summan större än delarna under textraden "People meditate, hey that's just great, trying to find the inner you" som Rufus och Martha Wainwright sjunger tillsammans i One Man Guy.
Det är bara ett exempel på hur allt plötsligt bara faller på plats och inte kan förklaras av text, melodi eller produktion, utan bara av det uttjatade fenomenet - känsla.
Senast idag höll jag på att cykla av vägen och in i en buske för att musiken var så bra 1:04 in i Fever Rays Triangle Walks.
Och det kan givetvis inte förklaras, man måste lyssna själv
För att förtydliga vad jag menar måste jag dock betona att jag inte menar effekten av ett snyggt crescendo (så Springsteen får inte vara med) eller nåt galet solo (hej då Loaded och The Strokes), utan detaljer eller en helhet som blir förbluffande bra till synes utan att artisten skulle ha kunnat planera det.
Vad säger ni, har ni några personliga favoriter när det gäller den typen av aha-upplevelser i låtar?
Det är bara ett exempel på hur allt plötsligt bara faller på plats och inte kan förklaras av text, melodi eller produktion, utan bara av det uttjatade fenomenet - känsla.
Senast idag höll jag på att cykla av vägen och in i en buske för att musiken var så bra 1:04 in i Fever Rays Triangle Walks.
Och det kan givetvis inte förklaras, man måste lyssna själv
För att förtydliga vad jag menar måste jag dock betona att jag inte menar effekten av ett snyggt crescendo (så Springsteen får inte vara med) eller nåt galet solo (hej då Loaded och The Strokes), utan detaljer eller en helhet som blir förbluffande bra till synes utan att artisten skulle ha kunnat planera det.
Vad säger ni, har ni några personliga favoriter när det gäller den typen av aha-upplevelser i låtar?
Kommentarer
Trackback
